johannapreinitz

2015











2015 skulle ha blivit mitt år, men ibland blir det alltid som man tänkt sig. Helt klart ett utav mina sämre år. Jag minns när en kompis till mig sa "Johana, när man läser din blogg blir man inte ett dugg sugen att göra det du gör", den gången blev jag mest irriterad. Vafan mitt liv tänkte jag och försvarade mig med att jag mest skriver ut de dåliga sakerna på bloggen, vilket visserligen är sant, men nä det här året var inge bra alls. 

Året började med en krossad dröm, brustet hjärta och lämnad av min bästa vän. Ganska förstörd alltså. Drack exremt mycket (för att vara jag) för att försöka glömma allting men slutade alltid med att jag gick hem och grät. Mina vänner fick höra samma saker gång på gång. Jag är fruktansvärt glad för att dem stod vid min sida även om jag tröttade ut dem med mitt tjat. Fick både mycket nya kompsar och gamla bekantskaper blev till en djupare vänskap. På så vis var det väldigt bra. Hatade mitt jobb men fokuserade på pengarna. Var även sjuk väldigt mycket. I maj blev jag arbetslös, var fortfarande ledsen över saker och ting men hade fullt upp hela tiden och var en riktigt rolig månad. I juni blev jag trött på vädret och sökte jobb i Thailand, hade två extremt stressiga veckor innan det bar iväg oh avslutade med en lyckas fest. 

Promoter i Thailand. Alla sa till mig innan jag åkte att det inte var något för mig, men jag trodde starkt att dem hade fel. Det var äntligen min tur att få lämna landet. Mitt andra arbetspass sa dem åt mig att det inte såg bra ut när jag gick runt och drack vatten, spelade ingen roll hur många som frågat mig om  hur full jag var den kvällen. Det såg helt enkelt inte bra ut. Drack fem dagar i veckan, tappade alla gymresultat, fick ångest. Vi jobbade och sov och misstänkte tillslut att vi konstant fulla, tillslut kunde jag lätt dricka 10 shotar och 10 drinkar på en kväll utan att känna ett smack. Gjorde äntligen mina efterlängtade tatueringar och träffade världens underbaraste kille. Efter att ha gjort visa run och besökt killen igen bestämde jag mig för att åka ifrån Thailand. 

Hade redan bokat flyg till Filippinerna så tog en tripp dit innan flyget till Australien gick. Dagen innan jag skulle åka hade jag inte en blekaste aning om vart jag skulle ta vägen när jag kom fram, vad jag skulle göra osv. Bokade en natt på ett hotell sen fick resten bli spontant. Det var två bra veckor, såg en massa bra grejer men kände mig så sjukt ensam. Ville bara åka hem igen.

Första september landade jag i Austraien. Ville fortfarande hem men visste att jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte såg till att Träffa Norval igen men allting blev en jävla soppa. Hade inte mycket pengar kvar så levde i princip på andra vilket jag h.a.t.a.r men tyckte det var värt det för att få vara med honom, jag skulle ju fixa jobb fort och då vore ju allt lugnt, visst? Nä. Folk pratade för fort, avände konstiga ord och hade konstiga dialekter. Kunde inte förstå allt och kunde inte få ur mig saker och ting, kände mig helt efterbliven och ännu mera ensam. Hade ångest över att skaffa jobb. Pengarna rann iväg. N var mest irriterad på mig och jag kände mig bara i vägen. Grät i princip varje kväll. Jag blev blyg och osäker. 

Insåg att min enda chans att klara detta var att börja med andra års visumet. Jag behövde verkligen ett jobb men behövde även bli bättre på engelskan innan jag började med något ordentligt. Hamnade ute i Hermidale. Mitt ute i ingen jävla stans och med en massa jävla arbetstimmar. Hatade livet ännu mera, absolut ingenting var bra. Åh jag skulle inte ens få mitt jävla visum längre pga. nya regler. 

För 1,5vecka sen fick jag äntligen åka därifrån. Jag skulle äntlgein träffa norval igen, vi hade löst våra problem. Min engelska var bättre, jag skulle kunna skaffa jobb och hade äntligen lite mera pengar igen. Inte jättemycket men litegrann. Där tog det slut. Såg fram emot nyår trots omständigheterna men blev för åksjuk i taxiresan som blev för lång, fick spya över allt när jag för tredje gången försökte hålla spyan inne. Känslorna tog över så fort vi kom in på nattklubben, började gråta, gick upp på taket och insåg att vi missat fyrverkerierna med fem miuter, var för mycket folk, höll på att svimma pågrund av dålig luft. Gick och åt pizza och försökte hitta taxi i två timmar. 

Jag hoppas att nästa år kan bli bättre. Känner mig precis lika lost som jag gjorde för ett år sen, om inte ännu värre. Jag vet att det kommer bli bra igen men just nu känns det jävligt jobbigt och svårt. Och det finns alltid bra saker även i dem dåliga, jag kan bara inte se dem än. Grattis till den som orkade läsa och gott nytt år!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas