johannapreinitz

Bästa motivationen


Är enligt mig att blicka tillbaka och se hur långt man har kommit! La upp denna på insta igår, första bilden är sen precis när jag började gymma och dem andra två tagna ganska nyligen. Känns ju rätt galet faktiskt. Ännu sjukare att jag varit ännu smalare, hade ändå lagt på mig lite fett här. Vet att det är väldigt uttjatat med sånt här snack just nu (åtminstone enligt mig haha) men vill ändå skriva litegrann om det. 

Träningen blev min räddning, det har gett mig ett självförtroende jag bara hade kunnat drömma om. Jag hade ångest jämtjämtjämt, jag hatade verkligen mig själv mer än något annat. Jag var äckligast i världen och fortstod inte hur alla kunde vara så smala men inte jag. En tredjedel utav vad de andra kunde äta till lunch åt jag till middag, inget mer. Jag var livrädd för att jag skulle ramla ihop bland folk, det var ofta jag slutade kunna se annat än färger, men att ramla ihop slapp jag. Hemma hände det däremot flera gånger per dag. Det hela började egentligen väldigt, väldigt tidigt. Minns tydligt hur jag tyckte att jag var för tjock redan i ettan på lågstadiet. Men här står jag idag, lite för fluffig (garanterat mer än bilderna över), men vad bryr jag mig om det? Ingenting. Klart det finns mycket jag vill ändra på, men det är absolut ingenting jag lägger ner energi på. Det kommer när det kommer, äter jag saker jag inte ska tänker jag inte sitta och ha ångest över att jag går upp i fett. Klart det är lite tråkigt och sådär men jag kan leva med det utan några som helst problem. Har ju som jag redan nämnt fuskat väldigt mycket på sistone så gång på gång säger jag "jag måste skärpa mig" men det är egentligen inte hela världen och därför gör jag det inte. Trivs iallafall så galet mycket bättre med mig själv idag, på alla sätt och vis. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas